agren.cchttps://agren.cc/1905-06-12T13:37:00+00:0912 juni1905-06-12T13:37:00+00:091905-06-12T13:37:00+00:09lgrntag:agren.cc,1905-06-12:/12-juni.html<p>Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.</p> <p>Först på kvällen lever man upp en smula. Jag tog en aftonpromenad nyss, som jag gör nästan var dag efter mina sjukbesök, och de äro icke många nu på sommaren. Det kommer en sval, jämn luftström från öster, töcknet lyfter, seglar långsamt bort och blir en lång slöja av rött stoft bort i väster. Intet skrammel av arbetsåkdon mera, bara en droska då och då, och spårvagnen som ringer. Jag går gatan ner i sakta mak, träffar emellanåt en bekant och står och pratar en stund i ett gathörn. Men varför skall jag jämt möta pastor Gregorius? Jag kan inte se den mannen utan att jag kommer att tänka på en anekdot jag en gång i världen hörde om Schopenhauer. Den bistre filosofen satt en kväll i ett hörn i sitt kafé, ensam som vanligt; dörren öppnas och en person med ett osympatiskt utseende stiger in. Schopenhauer betraktar honom med ett ansikte, förvridet av vämjelse och fasa, rusar upp och börjar dunka mannen i huvudet med sin käpp. Det var bara med anledning av hans utseende.</p> <p>Nå, jag är nu ingen <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Arthur_Schopenhauer">Schopenhauer</a>; då jag såg prästen komma emot mig på långt håll, det var på Vasabron, stannade jag hastigt och ställde mig att se på utsikten med armarna stödda mot broräcket. Helgeandsholmens grå hus, den gamla badstuns söndriga götiska träarkitektur som speglades bruten i det rinnande vattnet, de stora gamla pilarna, som doppade sina blad i strömmen. Jag hoppades att prästen inte hade sett mig och att han inte heller skulle känna igen min ryggtavla, och jag hade redan i det närmaste glömt honom, då jag plötsligt fick se honom stå bredvid mig med armarna på broräcket liksom jag och huvudet på sned - i alldeles samma attityd som för tjugu år sen i Jakobs kyrka, då jag satt i familjebänken vid min salig mors sida och för första gången såg denna förskräckliga fysionomi skjuta upp i predikstolen som en otäck svamp och klämma i med sitt abba, käre fader. <em>Samma feta, grådaskiga ansikte, samma smutsgula polisonger, litet gråa nu kanske, och samma outgrundligt gemena blick bakom glasögonen</em>. Omöjligt att komma undan, jag är ju hans läkare nu liksom många andras, och han kommer till mig ibland med sina krämpor. - Se god afton, herr pastor, hur står det till. - Inte bra, inte riktigt bra, hjärtat är dåligt, bultar ojämnt, stannar ibland om nätterna, tycker jag. - Det gläder mig, tänkte jag, du kan gärna dö, din gamla rackare, så slipper jag se dig mera. Du har för resten en ung och vacker hustru, som du förmodligen pinar livet ur, och när du dör gifter hon om sig och skaffar sig en mycket bättre man. Men högt sade jag: jaså, jaha, pastorn kanske kommer upp till mig en av dagarna, så får vi se hur det är fatt. Men han hade mycket mera att tala om, viktiga saker: det är ju en rentav onaturlig värme, och det är dumt att det skall byggas ett stort riksdagshus på den lilla holmen där, och min hustru är för resten inte heller riktigt kry.</p> <p>Så gick han till sist, och jag fortsatte min väg. Jag kom in i gamla staden, uppför Storkyrkobrinken, in i gränderna. En kvav skymning i de smala rämnorna mellan husen, och besynnerliga skuggor utmed väggarna, skuggor som man aldrig ser till nere i våra kvarter.</p> <p>— — — Fru Gregorius. Det var ett underligt besök hon gjorde mig häromdagen. Hon kom på min mottagning; jag såg mycket väl när hon kom och att hon kom i god tid, men hon väntade till sist och lät andra, som kommo senare, gå före. Så kom hon då in till slut. Hon rodnade och stammade. Till sist fick hon fram någonting om att hon hade ont i halsen. Ja, det var för resten bättre nu. - Jag kommer igen i morgon, sade hon, jag har så bråttom nu...</p> <p>Ännu har hon inte kommit igen.</p> <p>Jag kom ut ur gränderna, ner på Skeppsbron. Månen stod över Skeppsholmen, citrongul i det blå. Men hela min lätta och lugna stämning var borta, mötet med prästen hade fördärvat den. Att det skall få finnas sådana människor till i världen som han! Vem minns inte det gamla problemet, som så ofta kommer under debatt när det sitter några fattiga satar tillsammans vid ett kafébord: om du kunde döda en kinesisk mandarin bara genom att trycka på en knapp i väggen, eller genom en ren viljeakt, och sedan ärva hans rikedomar - skulle du göra det? Den frågan har jag aldrig gittat svara på, kanske därför att jag aldrig riktigt hårt och bittert har känt fattigdomens elände. Men jag tror, att om jag kunde döda den där prästen genom att trycka på en knapp i väggen så skulle jag göra det.</p> <p>Då jag gick hem i den onaturliga, bleka nattskymningen, tycktes mig hettan åter lika tryckande som mitt på dagen, liksom mättad med ångest, de röda stoftskyarna, som lågo lagrade bortom fabriksskorstenarna på Kungsholmen, hade mörknat och liknade sovande olyckor. Jag gick hemåt med långa steg nedåt Klara kyrka, med hatten i hand, ty svetten sipprade fram på min panna. Icke ens under kyrkogårdens stora träd fanns det svalka, men på nästan varje bänk satt det ett par och viskade, och några sutto i knä på varandra och kysstes med druckna ögon.</p> <p>*</p> <p>Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta - för vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke i dag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme. Varför får jag inte sova? Jag har ju inte begått något brott.</p> <p>*</p> <p>Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant. Jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.</p> <p>*</p> <p>Därute hänger den stora blå natten över kyrkogårdens träd. Det är tyst i staden nu, så tyst att suckarna och viskningarna från skuggorna därnere tränga ända hit upp, och en enstaka gång skär ett fräckt skratt igenom. Jag känner det som om i denna stund ingen i världen vore ensam mer än jag. Jag, medicine licentiaten Tyko Gabriel Glas, som stundom hjälper andra men aldrig har kunnat hjälpa mig själv, och som vid fyllda trettitre år aldrig har varit när en kvinna. </p>